...är väl inte så farligt?

Nej, jag klarar mig, jag behöver inget sällskap. Jag har någon att ringa!
Mörkt och kallt men framförallt - tomt. Jag går en bit och kommer efter ett par till steg ifrån det svaga ljuset från huslyset. Skakande av kylan tar jag upp min mobil. "Fan, fyra procent batteri kvar. Underbart." Jag bestämmer mig för att ringa ändå, jag klarar inte av att gå på den där mörka vägen själv. Signalerna går och jag börjar bli panikslagen. Jag testar ringa igen men fortfarande inget svar. Rädslan kryper sig på, jag hör ljud från alla håll och kanter och ser saker som antagligen inte ens finns där. Jag får svårt att andas och utan att jag är ledsen rinner tårar från mina kinder. Jag ökar takten och ser mig hela tiden omkring, finns det någon där? Är det någon som kollar på mig? Är det någon som närmar sig? Totalt panikslagen springer jag en lång bit, men konditionen är inte på topp och jag får otroligt svårt att andas, ramlar omkull och blir liggandes ett tag på marken. Jag sätter mig upp, känner knappt av den kalla snön utan sätter mig bara. Jag blundar, håller händerna om huvudet och hyperventilerar... sedan försöker jag intala mig själv att det bara är i mitt huvud. Det finns ingenting där förutom jag och mina tankar. Jag och min rädsla.

Efter det går jag snyftandes den biten som är kvar till bussen. Testar ringa ännu en gång men förgäves. En bit ifrån hållplatsen ser jag en person som står och röker, jag stelnar till. Jag går saktade och tittar misstänksamt på människan. Jag ser inte personens ansikte, knappt konturerna, det är för mörkt. Stannar till en bit bort men tillräckligt nära hållplatsen. Jag vågar inte stå med ryggen emot, jag var misstänksam mot personen. "Har ingen lust att bli knivhuggen inatt..." Tänkte jag, lite skämtsamt. Sedan kommer bussen och den skumma personen visar sig vara en ung kvinna som faktiskt var jättesöt och jätteglad. "Hej!" Hälsade hon glatt till chauffören, som också lät oss båda åka gratis. Det var bara vi två som åkte till Iggesund också. På bussen var det jättemysig stämning dock, lite låg musik, lamporna var släckta förutom några få. Sedan ringde det och allt kändes så mycket bättre.

Dock har jag insett att man kan inte skämta bort en rädsla. Aldrig förut insett hur rädd jag faktiskt blir när jag är ensam i mörker och jag ska aldrig, i alla fall försöka att aldrig mer äventyra det hela. Har jag chansen att få sällskap så tar jag den och finns det någon jag kan ringa så ringer jag. Vill aldrig mer uppleva något liknande.

Grattis till den som läste såhär långt =]