Igår var jag mer tankspridd än vanligt. Ibland hatar jag verkligen att jag alltid tänker för mycket, dock har jag inte listat ut än, om det är bra eller dåligt? Om man blir nerstämd så är det självklart något dåligt så igår var det väl inte så jättebra. Jag har så mycket att tänka på bara, och till slut tar det bara stopp och jag tänkar "Jag orkar inte.", och det är då jag deppar ihop.

Gymnasiet, studier, vänner, familj, pengar, självförtroende, ärr, pojkvän, stil, förflutet, framtiden, minnen, misstag, bortgångna personer, mig själv, hur jag lever mitt liv... När man räknar upp saker så känns det faktiskt mycker mindre än vad det egentligen är, eftersom vem kan ana vad jag menar när jag skriver t.ex. "vänner"? Jag börjar lessna på att vara den tankspridda tjejen bara. Hittills har det bara förstört för mig, på många sätt. Men vad gör man när det aldrig vill tystna i huvudet?

Jag är oroad.

Jag tänker absolut för mycket, och jag bryr mig så onödigt mycket om onödiga saker. Såsom vad folk säger och tycker om mig, särskilt när det är anonyma personer. En kompis skrev till mig idag och frågade om jag visste att det fanns en tråd om mig på en sida som heter www.emochan.org. Jag suckade, och svarade att ja, jag vet. Det är inte den första men förhoppningsvis den sista.

Dock trodde jag att den skulle dö fort den här gången, jag menar, kom igen, hur många vet egentligen vem jag är? Finns det någon som orkar bry sig? Finns det någon som orkar slösa sin tid på att skriva anonyma kommentarer om mig på en värdelös hemsida? Ja, tydligen, och jag slutade för länge sen att följa trådarna om mig, för jag märkte att jag illa nog blev nedstämd av dem. Trots att det var 80% snälla kommentarer så tog jag illa upp, för det fanns inte bara snälla. Vissa var elaka, och känsliga jag tar självklart mer åt mig av de patetiska, anonyma förolämpningar som skrivs.

Men även om jag tar illa upp, så kan jag ändå hantera det. Men något jag INTE kan ta är när de börjar rota i mitt privatliv. Skriver om min pojkvän, min familj, lögner om mig, uppfattningar som absolut är fel och dylikt. Det är bara fel, jag fattar inte vart de får allt ifrån. Varför döma mig för vad man hört? Eller vad man läst i en flera års gammal bilddagbok eller allt annat det nu kan vara.

"Nejmen haha. Jag har på senare tid tappat respekten för henne.
Så nu är hon bara ett irritationsobjekt för mig."

"Jag har börjat störa mig på henne som fan nu på senaste.
Hon är så... nae. Bort.
Överdrivet snygg är hon ju faktiskt inte heller."

"hört att hon är en player"

"Är lite trött på hennes uppmärksamhetsbehov sedan bilddagboken och allt sånt.
"ignorera mina feta lår" osv... blä!"

"Hon är pinnsmal, men säger hela tiden att hon är tjock. Uppmärksamhet? IDK...
Ingen aning om vem hennes pojkvän är, eller hans band :S"

"Jag kan dock förstå om man INTE gillar henne, hon är ju faktiskt en jävla fitta."

Och alla är även anonyma, självklart. Vilka är alla dessa människor egentligen? Känner dem mig? Har de ens träffat mig? Pratat med mig? Fattar inte vad jag gör som de stör sig så mycket på. Det här med senaste tiden... Jag själv tycker att jag mognat om inte annat, på sista tiden. Jag har aldrig mått så bra som nu. Varför ska man då försöka, verkligen kämpa för att dra ner mig igen? Jag är absolut inte perfekt, det vet jag, men jag har verkligen gjort allt för att vara en bra person. Jag som alla andra har gjort misstag, men man lär sig av sina misstag, i de flesta fallen åtminstone.

Som jag sa så kunde jag ignorera att det skrivs saker om mig, ett bra tag i alla fall, men när folk påminner mig... Nu blev jag ju självklart tvungen att se efter själv, vad skriver dem? Och jag blir så himla paff bara, jag fattar inte hur man orkar bry sig. Ärligt talat, går in på min facebook och kopierar en bild på mig och Marcus och laddar upp. Länkar min blogg, tar upp saker som är flera år gamla. Hur ORKAR man?

Jag kan nästan svära på att någon kommer länka det här inlägget på emochan också. Och fortsätta diskutera mitt liv, de kanske tycker det är jättekul att jag tar illa upp, säkert. Men jag måste bara få uttrycka mig eftersom mest av allt stör jag mig på det, så jävla mycket. Det är irriterande. Jag fattar bara inte hur man orkar, jag tror jag skrivit det typ 30 gånger nu, men hur fan orkar man sitta och diskutera någon annans liv?

Jag orkar i alla fall inte skriva om detta nå mer nu, jag blir bara ännu mer förbannad. Tänker på något jag minns från när jag var yngre, "Sköt dig själv och skit i andra" and it really makes sense now. Låt mig leva mitt liv. Idioter.

I två dagar på raken har jag suttit och lyssnat på den musiken jag lyssnade på för två-tre år sedan... Jag blir sjukt nostalgisk! Trodde jag tröttnat på denna musik, men det har jag verkligen inte.

Det är lite deprimerande dock. Tänk att behöva ändra på hela sin livsstil för att bli accepterad? Been there, done that.

Åh, så deprimerande. Jag har märkt att nu för tiden så finns det så många... snygga personer? Det låter jättekonstigt haha, men det är ju sant. Det känns kanske lite småjobbigt för oss mindre snygga... Jag tycker det är pinsamt att vistas i skolan till och med, och jag hatar när folk kollar på mig. Jag undrar vad det tänker, men anar att det är inga positiva ting som pågår i deras huvuden.

Jag brukar peppa mig själv genom att säga saker som "När jag blir stor ska jag blir snygg", "När jag blir stor ska jag hitta min egen stil", "När jag blir stor ska jag göra det och det"... Jag börjar bli stor nu, men ingenting har förändrats. Gymnasiet är väl ändå både den värsta och bästa tiden i livet? En massa skoljobb, inlämningar, prov, meritpoäng, högskoleförberedning... Och, träffa nya personer, ha så kul man bara kan, umgås en massa på raster/håltimmar, finna sig själv, studiebidrag, man har det stabilt och allting flyter på.

Det är väl ändå då man helst vill "se bra ut"? Jag har tänkt på det... Och jag måste göra någonting, väldigt snart. Jag ska dumpa alla mina snygga kompisar och börja umgås med skitfula personer så kanske jag ser lite snygg ut. Haha nej, skämt åsido... Men vad gör man inte? Jag kanske bara borde försöka så mycket. Ta saker och ting som dem kommer, inte försöka vara något jag inte är, bara... Ändras med tiden.

...Hoppas jag på att jag äntligen kan flytta härifrån. Långt ifrån Iggesund, Hudiksvall, hela Hälsingland. Jag är så sjukt trött och less på mer eller mindre allt här. Jag har bott i samma hus i 16 år, i samma lilla skithåla i 16 år. Inte haft tillgång till det jag behöver och har fortfarande inte tillgång till det. Alla (med undantag) är så trångsynta och tråkiga, plus att ingen verkar förstå mig särskilt väl haha, då är det väl kanske svårt att tycka om en också. Klart man inte trivs om ingen tycker om en, right?

Jag funderar på Göteborg... Det är en stor stad, fullt med möjligheter och framför allt, jag skulle bo nära några viktiga personer, vilket skulle lyfta på mitt alldagliga humör. Jag skulle kunna få ett bättre liv, göra mer saker, träffa nya personer, inte känna mig så j-vla instängd. Självklart, Hudiksvall har sina fördelar också.. jag har min bästa vän Lina här. Ett par vänner... kanske inte står alla så jättenära, och vet ni vad? Jag tror inte ni skulle märka någon större skillnad, and don't deny it. Inte någon av er. Min familj skulle nog inte heller tycka det var allt för illa. Bara jag är lycklig, eller? Jag är ändå mer eller mindre osynlig.

Oh well, om inte Göteborg, kanske Stockholm. Där har jag väl kanke lika många fördelar som med Göteborg, har många nära vänner där. Men jag vill nästan på ännu längre bort, ännu längre söderut. Nej, en lägenhet i Göteborg, ganska centralt, kanske med en rumskompis? Försöka hitta ett jobb, sedan kanske plugga vidare. Gå någon av de utbildningar/kurser jag alltid velat. För allt det är mycket mer möjligt om jag byter miljö, till en större stad, en helt annan plats. Vore det inte spännande att få börja om på nytt? Läskigt, men spännande..

Citerar en vän: If you can dream it, you can also be it.


Förlåt Lina! Jag kommer verkligen sakna dig mer än jag kommer sakna någon annan om jag flyttar, det vet du väl? Och tyvärr, trots en lång tågresa måste du komma och hälsa på. I can't live without you! Plus att... du om någon borde veta att jag är som gladast när jag är ute på vift i landet. Särskilt om du är med.

Ska gå och göra nått nu, nått annat än att växa fast i datorstolen.

Nu är det bara fyra dagar kvar till julafton. Sedan ytterligare elva dagar kvar till nyår, och sexton till min födelsedag. Snart ett år sedan jag fyllde femton. Gud, jag kände mig så stor. Nu kan min bror aldrig kalla mig för fjortis längre! För nu är jag femton, det är ju jättestort. Att tiden gått så fort är skrämmande. Och allt har förändrats så mycket sedan dess.

Det har snart gått ett år sedan något som ärrade mig något enormt inträffade. Det har gått snart två månader sedan jag gjorde mitt livs misstag, som jag nog aldrig kommer över. But what doesn't kill you only makes you stronger, right?

De säger att tiden läker alla sår, men hur länge måste man vänta? Saker och ting kanske förändras, men ingenting kan bli ogjort. Och det kommer alltid finnas kvar ärr, hur gärna man än vill tro något annat. Jag har gjort många misstag och jag har lärt mig av dem. När det nya året börjar så hoppas jag verkligen på ett bättre år. Ta mig inte fel nu, år 2009 har varit både bra och dåligt, med ett antal höjdpunkter som jag alltid kommer bära med mig. Men jag hoppas jag kan göra 2010 ännu bättre. Jag har nyårslöften, det tycker jag alla bör ha. Och alla bör göra sitt bästa i att hålla dem.

Jag har en del saker att reda ut, saker att göra, saker att säga, saker att upptäcka och saker att förstå. Det finns mycket framför mig som jag måste ta itu med förr eller senare, men jag är inte rädd. Jag vet iallafall vilka som kommer finnas där vid min sida under tiden. Vet inte riktigt vad jag får ut av detta inlägg egentligen, jag antar att jag bara vill säga, ta vara på tiden. Man lever bara en gång, vad jag vet. Man ska inte vara rädd för att göra det man vill... eller vara den man vill. Ingenting är omöjligt. Jag ska själv försöka ta mina egna råd här, för även jag är osäker. Det får väl helt enkelt ta sin tid.

Hur jag mår? Jag har väl mått bättre, men jag överlever. Jag har ingenting att klaga över, enligt er. Men alla har väl sina hemligheter.